Den senaste tidens debatt i Dagens Medicin har belyst olika aspekter av personcentrerad vård – dess krav på individen, dess potential för att skapa partnerskap, risken att den reduceras till ännu en checklista, men också hur den kan minska risken för exkludering.
Det är viktiga perspektiv. Men för att verkligen förstå hur personcentrering kan motverka exkludering räcker det inte att tala om bemötande och delaktighet. Vi måste också tala om makt, om relationer, och om de strukturella ojämlikheter som präglar både vården och samhället i stort. Det handlar om att ställa frågan: vilka ges faktiskt möjlighet att träda fram som personer i vården – och vilka hålls systematiskt utanför?
Läs mer: ”Personcentrerad vård får inte begränsas till checklistor”
Att tala om att ”sätta personen i centrum” är meningslöst om vi inte samtidigt ser hur vissa grupper systematiskt hålls i periferin. Forskning visar att inte alla ryms i vårdens mallar, såsom rasifierade personer, personer med funktionsnedsättning, transpersoner, äldre personer, och personer utan hem (1-4).
Dessa personer möter inte bara brister i bemötande, utan även strukturella hinder som osynliggör deras behov och rättigheter. Hur personcentrerat är det att nekas vård på grund av antaganden om missbruk? Att inte bli tagen på allvar som kvinna med smärta? Att behöva agera översättare åt sina föräldrar i ett system där tolkar inte alltid erbjuds?
För att verkligen tala om personcentrering måste vi först erkänna att vården – precis som resten av samhället – formas av makt. Makt över språk, tolkningsföreträde, och resurser. Vi måste våga prata om hur vårdpersonal, trots goda intentioner, verkar i ett system där vissa kroppar och berättelser värderas högre än andra. Att ”lyssna på patientens berättelse” är inte tillräckligt om vi inte också lyssnar på tystnaderna – på dem som aldrig fick komma till tals, som aldrig blev inbjudna till samtalet från början.
Personcentrerad vård måste förstås som ett politiskt och etiskt åtagande, inte bara ett professionellt förhållningssätt. Det innebär att synliggöra och aktivt arbeta mot de ojämlikheter som skapas av strukturell diskriminering. Det handlar om att erkänna att alla patienter inte kliver in i vårdrummet med samma förutsättningar att bli lyssnade på eller trodda.
Det är dags att vidga perspektivet. En verkligt personcentrerad vård börjar inte i vårdrummet, utan i vår vilja att se hela människan – också när det gäller de människor som samhället helst blundar för. För så länge vissa människor inte ens behandlas som personer, förlorar orden ”personcentrerad vård” sin mening.
Sara Björklund, doktorand i vårdvetenskap Högskolan Kristianstad, specialistsjuksköterska med inriktning ambulanssjukvård
Tide Garnow, universitetslektor i vårdvetenskap, Högskolan Kristianstad, specialistsjuksköterska med inriktning psykiatrisk vård
Referenser:
1. Hamed S, Bradby H, Ahlberg BM, et al. Racism in healthcare: a scoping review. BMC Public Health 2022; 22: 988. 2022/05/17. DOI: 10.1186/s12889-022-13122-y. 2. Sjögren Forss K. The importance of addressing ageism in Swedish healthcare. Nordic Journal of Nursing Research 2020; 40: 113-115. DOI: 10.1177/2057158520929348. 3. Wamala S, Merlo J, Bostrom G, et al. Perceived discrimination, socioeconomic disadvantage and refraining from seeking medical treatment in Sweden. J Epidemiol Community Health 2007; 61: 409-415. 2007/04/17. DOI: 10.1136/jech.2006.049999. 4. Kneck A, Mattsson E, Salzmann-Erikson M, et al. "Stripped of dignity" - Women in homelessness and their perspectives of healthcare services: A qualitative study. Int J Nurs Stud 2021; 120: 103974. 20210509. DOI: 10.1016/j.ijnurstu.2021.103974.
Följ debatten:
1. ”Personcentrerad vård ställer höga krav på den enskilde” 2. ”Personcentrerad vård handlar om strävan efter partnerskap” 3. ”Personcentrerad vård får inte begränsas till checklistor”
Kommentarer
Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?
Klicka här!
Kommentarer publiceras efter granskning.